om det eventuellt finns någon som prenumererar på den här bloggen: Nu byter jag adress. Det här med Veckans Text var helt enkelt ingen bra idé. Det har blivit mera sjunga än skriva.

Nu vill jag skruva ner ambitionsnivån rejält. Sluta irritera mig på alla DomDär som håller på och fyller luften med ditt och datt utan urskiljning, och istället själv bli en av dem. Allt Måste inte Alltid vara Perfekt, brukar jag säga till alla omkring mig. Och tänk, plötsligt slog det mig att, ja… Welcome, Jannika, join the Human Race!

Framöver ska bloggen ha som sitt själva syfte frånvaron av ambitionsnivå. Ett kravlöst forum för ofärdiga tankar, spontana kommentarer, töntiga små tillrop när andan faller på. Om du vill fortsätta följa flödet får du byta adress på din prenumeration:

www.blogg.jannika.se/min-blogg

 Välkommen dit!

Bland annat har det börjat förekomma ett nytt fenomen i mitt liv: från olika håll får jag länkar till filmer som folk har lagt ut gratis, som handlar om hur vi kan skapa en bättre värld. Långa, ambitiösa, välgjorda filmer av kloka människor som måste ha lagt ner ofantliga mängder tid och resurser på att skapa dessa filmer. Jag är förbluffad. Och så tacksam! Och omskakad i mitt tankesystem. Och hoppfull.

Den första filmen som kom till mig, via en person som jag precis blivit bekant med tack vare mitt sökande, var en film som heter Thrive (blomstra). Jag såg den, och sedan… sedan…

… visste jag inte vad jag skulle göra eller säga. Den lämnade mig liksom alldeles utan ord. Den… passar inte till min bakgrund. Ingenting av det jag lärt och läst och studerat gick att använda i mötet med denna film. Jag vet ingenting som skulle tala emot det som påstås, men jag har inte heller kunskapen och tankeverktygen för att analysera sådana påståenden.

Det enda som min kulturella repertoar har att säga om saken är detta: Du skall ICKE ägna dig åt sådant flum!!!!! (Och det säger den desto högre…)

Och ändå… kände jag liksom igen (nästan) alltihop som Sant. Sådär som det kan vara när precis Alla säger att det är på ett visst sätt, och man tittar sig omkring och det stämmer inte. För mig brukar det då infinna sig en massa obehagliga, obekväma frågor, frågor som skaver och gör ont: Om det är sådär som du säger, hur kommer det sig då att… Hur hänger det ihop med… Men här står det att… Frågor som får andra människor att besvärat skruva på sig, som så ofta gjort det så Tyst omkring mig. Som gjorde att jag var tvungen att bryta upp. Men snälla vän, inte kan du nu säga så. Du borde inte fundera så mycket.

Den här filmen Thrive. Jag såg den, och det blev alldeles tyst inom mig. Jag kände att den träffade något oerhört centralt i mig, i min världsbild, i saker jag sett och undrat över och inte kunnat få något sammanhang i. Om det är sådär, då faller så många bitar på plats. Då förstår jag plötsligt det jag ser.

En annan känsla som fyllde mig var… hopp. Det tyckte jag var så konstigt, den här filmens världsbild är ingen idyll, precis. Ändå lämnar den mig fylld av hopp, inte hopplöshet. Man kan handskas med saker som är för jävliga om man bara är tillåten att se dem som de är.

Efter den har det kommit flera, jag har tänkt börja samla länkarna på jannika.se. Jag vet ännu inte exakt vad allt detta ska få för innebörd för mig, men det känns som att jag är på väg igenom något slags transformation, av något slag.

Det vore jätteroligt om du ville se den, och berätta för mig hur den landar hos dig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro!

Älskade barnet mitt.

Du ber mig berätta om Friheten. Mig. En ensamstående trebarnsmamma, utan någon avslutad utbildning, med ett fullkomligt oglamoröst, illa avlönat bajstorkarjobb. Vad ska jag berätta för dig om Frihet?

Mina största idoler och förebilder i livet har alltid varit människor som slagits för frihet, om möjligt med fredliga medel: Nelson Mandela, Martin Luther King, Mahatma Gandhi, Victor Jara, Gandalf. Människor med integritet, som modigt stått upp för vackra värderingar, inte bangat för vad det kostat dem. Det är det vackraste jag vet, och dessa människor har varit mina ledstjärnor när jag kämpat med uppgiften att göra bästa möjliga av det liv som blivit mitt.
De är hjältarna, förebilderna. Modiga, starka, vackra. Men jag då? Ett litet vårdbiträde? Alla kan ju inte vara frontfigurer, några måste torka bajset också. Vi som gör det, vad kan vi ha att berätta om Frihet?

Kanske är det så att vi bajstorkare har något annat att bidra med i frihetskampen, något lika viktigt: insikten om att Livet inte är något som ska komma Sedan, när Kampen är vunnen, utan att Livet pågår redan, Här och Nu.
Att Friheten finns Här och Nu. Många människor som gått före oss har givit sina liv för att vi ska få leva den frihet som vi har idag. Och själva detta att vara Människa innebär frihet. Men bara om vi antar utmaningen att låta den komma till uttryck.

* * *

Älskade barn. Frihetskampen är viktg. Kvinnokamp, arbetarkamp, kamp mot fattigdom, förtryck, orättvisor, kamp för fred, frihet och rättvisa, och jag är så stolt över ditt bidrag till den. Men som din mamma vill jag också berätta för dig om något annat, något som också är viktigt: jag vill berätta för dig om den Hemliga Källan. Om ditt eget Frihetsrum. En undersam källa till liv, kraft och glädje som jag känner till, som finns djupt inom var och en av oss, långt bort från stridens larm.

Ser du, frihet är inte bara frånvaron av begränsningar. Frihet är också att, inom de gränser som Livet sätter, sätta din vackra personliga prägel på det du kan. Vilka omständigheter du än lever i just nu så finns det någonstans ett Frihetsrum, ett rum där du har möjlighet att göra ett val. Ibland är frihetsrummet större, ibland mindre. Ibland kanske det är så litet att det nästan inte går att urskilja. Men det finns där, alltid. Och du kan göra ett val. Det är det som är att vara Människa.

Att vara Människa, och inte bara ett viljelöst offer och rö för vinden, det är att finna det där Frihetsrummet, och sedan göra ett val, hur svårt det än är. Att fråga ditt hjärta: vad bär du på, som längtar efter att komma till uttryck? Och att fråga ditt huvud: finns det någonting som jag kan göra Här och Nu för att förverkliga dethär som hjärtat talar om?

* * *

När jag hade det som allra värst, när nästan ingenting i mitt liv var så som jag hade önskat, hörde jag mig själv snyfta fram till en vän: Jag orkar inte mera. Det enda jag vill är att slippa gå upp ur sängen. Well, svarade hon, maybe that´s exactly what you should do.

Jag funderade på det där. Det går ju inte. Jobb och barn i kris och mat och städ och rättegång och… Finn ditt frihetsrum. OK. Så jag ställde väckarklockan tio minuter tidigare. Bara för att få uppleva att slippa gå upp ur sängen. Klockan ringde, och jag låg kvar. Kände hur varmt och skönt det var. Att just nu var det ingen som krävde något av mig. Just nu kunde jag bara ligga här. Vad glad jag är för den här sängen. Tänk om man hade en kopp kaffe.
Nästa morgon ställde jag klockan en halvtimme tidigare. Gick upp, gjorde mig en kopp kaffe och kröp tillbaks i säng. En varm säng, en doftande kopp kaffe, ingen som kräver något av mig. Och jag är inte tröttare än vanligt fastän jag vaknat tidigare.
Nästa morgon ställde jag klockan en timme tidigare. En varm säng, en doftande kopp kaffe, ingen som kräver något, och så min dagbok. Tacksamhet. För att jag mitt i detta kaos har min varma mjuka säng. För de älskade barnen. För att det ännu inte är för sent. För att livet fortfarande pågår.
De där stunderna blev snabbt de oaser som gav mig kraft för ökenvandringen. Tänk, att varenda dag få ligga kvar i sin varma sköna säng och njuta av kaffe och Fri tid! Finns det något annat jag längtar efter? Ja. Fungerande. Glädje. Kärlek. OK. Finns det någonstans något jag själv kan göra för att skapa något av detta? Jag kan inte styra över andra människors val, men jag kan styra över mina egna. Hur lever man, rent praktiskt, för att skapa mesta möjliga fungerande, glädje och kärlek? Vad ska jag välja, vad ska jag välja bort? När den här soppan någon gång tar slut, hur vill jag se tillbaka på att jag handlade? Om detta skrev jag i min dagbok, där på morgnarna. Hittade små saker som det faktiskt låg i min makt att välja. Sedan gick jag ut i dagen och valde dem. Inte för att det var lätt. Det är inte lätt att följa sitt eget hjärta när andra människor säger att det inte går, att man inte får, att det är fel, fy fan och förkastligt. Men det är det som är att leva, i motsats till att överleva. Det är det som är att vara Människa, i motsats till ett viljelöst offer.

* * *

Idag ser livet helt annorlunda ut. Det som jag då kanske inte egentligen trodde var möjligt, men som mitt hjärta talade om, och som jag gav mitt huvud i uppdrag att fundera ut små steg emot, steg som jag sedan mobiliserade modet att ta, ett efter ett, det har idag blivit verklighet. Vårt hem, och vårt liv, är idag fyllt av glädje och kärlek istället för kaos. Det beror naturligtvis till dels på tur. Men det beror också på de där små valen.

Så, barnet mitt. Delta i Kampen, den är viktig, och jag är stolt över dig. Men samtidigt: glöm aldrig den Hemliga Källan längst där inne. Glöm aldrig den möjlighet till kraft och glädje som du redan har, och som ingen ingen varken kan ge dig eller ta ifrån dig: ditt eget Frihetsrum.

Finn ditt Frihetsrum. Undersök det. Du kan inte veta hur stort det är förrän du på allvar börjar utforska det.