Älskade barnet mitt.

Du ber mig berätta om Friheten. Mig. En ensamstående trebarnsmamma, utan någon avslutad utbildning, med ett fullkomligt oglamoröst, illa avlönat bajstorkarjobb. Vad ska jag berätta för dig om Frihet?

Mina största idoler och förebilder i livet har alltid varit människor som slagits för frihet, om möjligt med fredliga medel: Nelson Mandela, Martin Luther King, Mahatma Gandhi, Victor Jara, Gandalf. Människor med integritet, som modigt stått upp för vackra värderingar, inte bangat för vad det kostat dem. Det är det vackraste jag vet, och dessa människor har varit mina ledstjärnor när jag kämpat med uppgiften att göra bästa möjliga av det liv som blivit mitt.
De är hjältarna, förebilderna. Modiga, starka, vackra. Men jag då? Ett litet vårdbiträde? Alla kan ju inte vara frontfigurer, några måste torka bajset också. Vi som gör det, vad kan vi ha att berätta om Frihet?

Kanske är det så att vi bajstorkare har något annat att bidra med i frihetskampen, något lika viktigt: insikten om att Livet inte är något som ska komma Sedan, när Kampen är vunnen, utan att Livet pågår redan, Här och Nu.
Att Friheten finns Här och Nu. Många människor som gått före oss har givit sina liv för att vi ska få leva den frihet som vi har idag. Och själva detta att vara Människa innebär frihet. Men bara om vi antar utmaningen att låta den komma till uttryck.

* * *

Älskade barn. Frihetskampen är viktg. Kvinnokamp, arbetarkamp, kamp mot fattigdom, förtryck, orättvisor, kamp för fred, frihet och rättvisa, och jag är så stolt över ditt bidrag till den. Men som din mamma vill jag också berätta för dig om något annat, något som också är viktigt: jag vill berätta för dig om den Hemliga Källan. Om ditt eget Frihetsrum. En undersam källa till liv, kraft och glädje som jag känner till, som finns djupt inom var och en av oss, långt bort från stridens larm.

Ser du, frihet är inte bara frånvaron av begränsningar. Frihet är också att, inom de gränser som Livet sätter, sätta din vackra personliga prägel på det du kan. Vilka omständigheter du än lever i just nu så finns det någonstans ett Frihetsrum, ett rum där du har möjlighet att göra ett val. Ibland är frihetsrummet större, ibland mindre. Ibland kanske det är så litet att det nästan inte går att urskilja. Men det finns där, alltid. Och du kan göra ett val. Det är det som är att vara Människa.

Att vara Människa, och inte bara ett viljelöst offer och rö för vinden, det är att finna det där Frihetsrummet, och sedan göra ett val, hur svårt det än är. Att fråga ditt hjärta: vad bär du på, som längtar efter att komma till uttryck? Och att fråga ditt huvud: finns det någonting som jag kan göra Här och Nu för att förverkliga dethär som hjärtat talar om?

* * *

När jag hade det som allra värst, när nästan ingenting i mitt liv var så som jag hade önskat, hörde jag mig själv snyfta fram till en vän: Jag orkar inte mera. Det enda jag vill är att slippa gå upp ur sängen. Well, svarade hon, maybe that´s exactly what you should do.

Jag funderade på det där. Det går ju inte. Jobb och barn i kris och mat och städ och rättegång och… Finn ditt frihetsrum. OK. Så jag ställde väckarklockan tio minuter tidigare. Bara för att få uppleva att slippa gå upp ur sängen. Klockan ringde, och jag låg kvar. Kände hur varmt och skönt det var. Att just nu var det ingen som krävde något av mig. Just nu kunde jag bara ligga här. Vad glad jag är för den här sängen. Tänk om man hade en kopp kaffe.
Nästa morgon ställde jag klockan en halvtimme tidigare. Gick upp, gjorde mig en kopp kaffe och kröp tillbaks i säng. En varm säng, en doftande kopp kaffe, ingen som kräver något av mig. Och jag är inte tröttare än vanligt fastän jag vaknat tidigare.
Nästa morgon ställde jag klockan en timme tidigare. En varm säng, en doftande kopp kaffe, ingen som kräver något, och så min dagbok. Tacksamhet. För att jag mitt i detta kaos har min varma mjuka säng. För de älskade barnen. För att det ännu inte är för sent. För att livet fortfarande pågår.
De där stunderna blev snabbt de oaser som gav mig kraft för ökenvandringen. Tänk, att varenda dag få ligga kvar i sin varma sköna säng och njuta av kaffe och Fri tid! Finns det något annat jag längtar efter? Ja. Fungerande. Glädje. Kärlek. OK. Finns det någonstans något jag själv kan göra för att skapa något av detta? Jag kan inte styra över andra människors val, men jag kan styra över mina egna. Hur lever man, rent praktiskt, för att skapa mesta möjliga fungerande, glädje och kärlek? Vad ska jag välja, vad ska jag välja bort? När den här soppan någon gång tar slut, hur vill jag se tillbaka på att jag handlade? Om detta skrev jag i min dagbok, där på morgnarna. Hittade små saker som det faktiskt låg i min makt att välja. Sedan gick jag ut i dagen och valde dem. Inte för att det var lätt. Det är inte lätt att följa sitt eget hjärta när andra människor säger att det inte går, att man inte får, att det är fel, fy fan och förkastligt. Men det är det som är att leva, i motsats till att överleva. Det är det som är att vara Människa, i motsats till ett viljelöst offer.

* * *

Idag ser livet helt annorlunda ut. Det som jag då kanske inte egentligen trodde var möjligt, men som mitt hjärta talade om, och som jag gav mitt huvud i uppdrag att fundera ut små steg emot, steg som jag sedan mobiliserade modet att ta, ett efter ett, det har idag blivit verklighet. Vårt hem, och vårt liv, är idag fyllt av glädje och kärlek istället för kaos. Det beror naturligtvis till dels på tur. Men det beror också på de där små valen.

Så, barnet mitt. Delta i Kampen, den är viktig, och jag är stolt över dig. Men samtidigt: glöm aldrig den Hemliga Källan längst där inne. Glöm aldrig den möjlighet till kraft och glädje som du redan har, och som ingen ingen varken kan ge dig eller ta ifrån dig: ditt eget Frihetsrum.

Finn ditt Frihetsrum. Undersök det. Du kan inte veta hur stort det är förrän du på allvar börjar utforska det.

Själv blir jag lite trött av sådana här debatter och lagförslag. Allt detta engagemang i hur andra människor borde leva sina liv. Varför kan de inte helt enkelt nöja sig med att leva sina egna?

Som gammal långtidsammande trebarnsmamma känner jag argumenten utan och innan:

”Biologisterna”:
”Brösten, tillgången till spädbarnets bästa näring, sitter ju ändå på kvinnan!”

mot

”Feministerna”:
”Det är taskigt och skuldbeläggande att säga så, för vad händer då med valfriheten!”

Voilà, kriget kan börja!

Om man lyssnar noga handlar debatten kanske egentligen inte så mycket om själva ammandet, som om skuldkänslorna.
Vad händer med valfriheten? Kanske är det just det som alltsammans handlar om egentligen: Vad händer med min valfrihet och mina möjligheter ifall någon påpekar ett för mig obekvämt faktum?
Kanske är det så att en central del i att vara förälder (och människa!) är just att lära sig handskas konstruktivt med sina skuldkänslor?

* * *

Att det är kvinnan som föder barn, och att bröstmjölk är den absolut bästa näringen för spädbarn, är väl egentligen inga kontroversiella fakta. Frågan är faktiskt inte huruvida bröstmjölk är bäst. Frågan är vad vi gör med denna kunskap.

Ska vi gå runt och dänga den i huvudet på utschasade småbarnsmammor? Ska vi ta den till intäkt för att tvinga alla människor att handla på ett visst sätt oavsett personliga omständigheter?
Eller ska vi tvärtom mörka den så att ingen ska behöva få dåligt samvete? Bör man verkligen förebygga skuldkänslor genom att undanhålla människor fakta?

Vem bär ansvaret för mina skuldkänslor? Fyller skuldkänslor någon funktion?

* * *

För mig personligen har det råkat vara så att amning inte varit något problem. Jag ville amma, jag ammade och så var det liksom inte mer med det. Jag har istället haft gott om andra problem: brist på pengar, brist på energi, brist på nätverk. Och en rent förfärande brist på intresse för matlagning, som gett mig svåra skuldkänslor under hela barnens uppväxt.

.Jag har många duktiga vänner som lagar god, näringsriktig, ekologisk mat till sina barn. Jag är absolut övertygad om att sådan mat är den bästa, för barn, för vuxna, för miljön, för djuren, för framtiden och för moralen. Ändå har vi inte haft sådan mat särskilt ofta. Jag har inte räckt till. Under min tid som ensamförälder hade jag inte råd. (Jag skulle naturligtvis ha haft råd om jag prioriterat det, men det gjorde jag inte.) Nu är jag inte ens ensamförälder längre, det är inte ett dugg synd om mig, nu är det bara det att jag avskyr matlagning. Och att jag, hur jag än försöker, blir arg och otrevlig när folk säger bläää till maten jag stått och lagt ned möda på. Så visst, ibland får barnen sån där bra mat, men alltför ofta får de istället Mamma Scans Färdiglagade köttbullar.

Det är naturligtvis inte bra. Det är inte den bästa näring ett barn kan få. Men många gånger har det nog varit det bästa mina barn har kunnat få. Och det är gott nog. Jag får acceptera och leva med mitt dåliga samvete i den här frågan.

Jag tror inte att det är någon lösning på mitt problem att mörklägga kunskap om god mat eller att vi alla låtsas att Mamma Scans Köttbullar är Precis lika bra. Det är de inte, och jag får leva med det. Det är min uppgift, som förälder och som Människa, att göra mitt bästa och sedan acceptera och godta mig själv, med just mina styrkor och begränsningar. Just jag ammade mycket och länge, men serverar alltför ofta Mamma Scans köttbullar, och det är vackert så. Någon annan ammade inte men serverar bättre mat, eller har större tålamod, eller har råd att låta barnen resa. Det är också vackert!

Vi är, lyckligtvis, alla olika. Mamma Scans köttbullar är definitivt inte det bästa för barn, men jag vill hävda att det finns dagar, situationer, omständigheter under vilka Mamma Scans köttbullar är det absolut bästa för ett visst konkret barn. Ja, när ekologisk böngryta istället faktiskt hade varit rena katastrofen!

* * *

Så. Vad händer med valfriheten om vi påpekar att brösten sitter på kvinnan? Den har vi kvar! På gott och ont. (Mest på gott, faktiskt, för brösten sitter ju oftast kvar, dom också, oavsett vad folk säger och tycker…)

Vet ni, när jag tänker efter så undrar jag om inte det bästa för barnen är just föräldrar som med öppna ögon söker det bästa, men som samtidigt vågar stå för att de inte är perfekta. Jag tror inte det är bra för människor att växa upp i tron att man måste vara perfekt.

Dessutom är det min övertygelse att det bästa för människor (däribland barn!) är att öva sig i att uppmärksamma sånt som är bra. Det är lättare att leva, älska och göra framsteg utifrån glädje och stolthet.

Jag till exempel köper ekologiska ägg!

Sådär håller det på. Dag efter dag. Min maktlöshet är stor. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa Maria.
Så en dag får jag syn på vad det är. Det är vid matbordet. En annan boende, Conny, sitter och blir matad av den skojfriska kollegan.
- Här, Conny, säger kollegan uppfordrande. Ät nu, Conny. Här är skeden, Conny. Gapa, Conny.
- Gapa, gapa KNY, säger Maria.
- Haha, KNY, KNY och KNA, skrattar kollegan.
- KNY och KNA, säger Maria.

Efter maten fortsätter hon: KNY. KNY och KNA. KNY. Har du något KNY? Har vi något KNY här?

Så nu vet jag vad det är.
Jag provar mig fram:
- KNY? Å, du tänker på Conny?
Men Maria tänker inte på Conny. Hon tänker på KNY: det där som hon till varje pris måste ha. Har du något KNY?
Jag försöker förklara: KNY, det är Conny det. Han som sitter där. Du hörde någon tala om Conny, det låter precis som KNY.
Men det hjälper inte. Maria förstår inte. Hon bryr sig inte om Conny, hon vill ha KNY. Hon vet inte vad det är, hon vet bara att hon måste ha det. Så viktigt är det för henne att hon nästan inte står ut utan det. Att hon går hela dagen, från den ena till den andra, med sin framsträckta hand, vädjar, ber och bönfaller: Har du något KNY? Snälla, har vi något KNY här?
En kollega ger henne ett kex, säger: Här, här har du ditt KNY. Men Maria blir arg, slänger kexet i väggen och går sin väg. Kollegan skrattar. Mitt hjärta gråter.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad är det som Maria längtar efter? Vad kan det vara som är så viktigt för en människa att hon bara inte kan släppa det? Vilken är den verksamma substansen, vad kan jag ge Maria så att hon kan få uppleva frid, känslan av att här finns vad vi behöver, livet är gott, det är tryggt här och hon kan slappna av?

Då slår det mig: Kärlek. Tänk om KNY helt enkelt, på något obegripligt plan, är Kärlek. Jag bestämmer mig för att prova. Att bemöta Maria som om hon helt enkelt kom med en fullt rimlig begäran om kärlek och medmänsklighet.

Nästa dag möter hon mig vid dörren, som vanligt:
- Har du något KNY?
Då ler jag, ett stort och varmt leende.
- Ja, svarar jag, det har jag! Jag har gott om KNY.
- Har du? säger Maria.
- Ja, det har jag faktiskt, jag har massor av KNY. Vänta ska du få se!
- Men å, vilken tur, utbrister Maria lättad, har du verkligen det!
- Ja, det har jag. Jag ska bara lägga ifrån mig väskan så tar vi och sätter oss här tillsammans.
Maria är förtjust. Jag är mycket nervös – hur ska detta gå? Tänk om jag har fel? Och vad ska kollegerna säga?

Med uppbådande av all kärlek, all mänsklig värme och omtanke jag är mäktig lägger jag armen om Maria och tar henne med mig till en skön fåtölj.
- Kom så går vi och sätter oss tillsammans. Här, vet du, den här fåtöljen är jätteskön, sätt dig här får du se. Visst är den skön? Du ser lite frusen ut, vill du kanske ha en filt över axlarna? Jag kan hämta den där sköna filten som du fick i födelsedagspresent av Holger (sonen) när han var här sist.
Jag hämtar filten och lägger den om hennes axlar, vilket ger mig tillfälle att klappa om henne ännu mer, och så börjar vi prata om Holger.

Maria skiner som en sol. Det riktigt lyser om henne av glädje och stolthet när vi pratar om Holger. Jag förser henne med ett glas vatten också, och så sätter jag på en CDskiva med Taube, som jag vet att hon tycker om. Sedan plockar jag undan från bordet medan Maria sitter kvar i fåtöljen och myser, vi sjunger med tillsammans och njuter av detta att vara vid Liv.

* * *

KNY. Det där som vi människor allra allra mest av allt behöver. Det där som gör skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Som kan förvandla det mest nattsvarta bristtillstånd till glädje och trygghet. KNY. Det syns inte, men det finns. Å, vad det finns!

För så är det, att vi människor är inte oss själva nog. Ingen av oss. Vi behöver varandra. För att orka leva är vi alla tvungna att ha modet att gå fram till en annan människa sådär, med handen framsträckt, och med vår eviga fråga:
- Har du något KNY?
Och hoppas på att människan vill hjälpa oss.