Själv blir jag lite trött av sådana här debatter och lagförslag. Allt detta engagemang i hur andra människor borde leva sina liv. Varför kan de inte helt enkelt nöja sig med att leva sina egna?

Som gammal långtidsammande trebarnsmamma känner jag argumenten utan och innan:

”Biologisterna”:
”Brösten, tillgången till spädbarnets bästa näring, sitter ju ändå på kvinnan!”

mot

”Feministerna”:
”Det är taskigt och skuldbeläggande att säga så, för vad händer då med valfriheten!”

Voilà, kriget kan börja!

Om man lyssnar noga handlar debatten kanske egentligen inte så mycket om själva ammandet, som om skuldkänslorna.
Vad händer med valfriheten? Kanske är det just det som alltsammans handlar om egentligen: Vad händer med min valfrihet och mina möjligheter ifall någon påpekar ett för mig obekvämt faktum?
Kanske är det så att en central del i att vara förälder (och människa!) är just att lära sig handskas konstruktivt med sina skuldkänslor?

* * *

Att det är kvinnan som föder barn, och att bröstmjölk är den absolut bästa näringen för spädbarn, är väl egentligen inga kontroversiella fakta. Frågan är faktiskt inte huruvida bröstmjölk är bäst. Frågan är vad vi gör med denna kunskap.

Ska vi gå runt och dänga den i huvudet på utschasade småbarnsmammor? Ska vi ta den till intäkt för att tvinga alla människor att handla på ett visst sätt oavsett personliga omständigheter?
Eller ska vi tvärtom mörka den så att ingen ska behöva få dåligt samvete? Bör man verkligen förebygga skuldkänslor genom att undanhålla människor fakta?

Vem bär ansvaret för mina skuldkänslor? Fyller skuldkänslor någon funktion?

* * *

För mig personligen har det råkat vara så att amning inte varit något problem. Jag ville amma, jag ammade och så var det liksom inte mer med det. Jag har istället haft gott om andra problem: brist på pengar, brist på energi, brist på nätverk. Och en rent förfärande brist på intresse för matlagning, som gett mig svåra skuldkänslor under hela barnens uppväxt.

.Jag har många duktiga vänner som lagar god, näringsriktig, ekologisk mat till sina barn. Jag är absolut övertygad om att sådan mat är den bästa, för barn, för vuxna, för miljön, för djuren, för framtiden och för moralen. Ändå har vi inte haft sådan mat särskilt ofta. Jag har inte räckt till. Under min tid som ensamförälder hade jag inte råd. (Jag skulle naturligtvis ha haft råd om jag prioriterat det, men det gjorde jag inte.) Nu är jag inte ens ensamförälder längre, det är inte ett dugg synd om mig, nu är det bara det att jag avskyr matlagning. Och att jag, hur jag än försöker, blir arg och otrevlig när folk säger bläää till maten jag stått och lagt ned möda på. Så visst, ibland får barnen sån där bra mat, men alltför ofta får de istället Mamma Scans Färdiglagade köttbullar.

Det är naturligtvis inte bra. Det är inte den bästa näring ett barn kan få. Men många gånger har det nog varit det bästa mina barn har kunnat få. Och det är gott nog. Jag får acceptera och leva med mitt dåliga samvete i den här frågan.

Jag tror inte att det är någon lösning på mitt problem att mörklägga kunskap om god mat eller att vi alla låtsas att Mamma Scans Köttbullar är Precis lika bra. Det är de inte, och jag får leva med det. Det är min uppgift, som förälder och som Människa, att göra mitt bästa och sedan acceptera och godta mig själv, med just mina styrkor och begränsningar. Just jag ammade mycket och länge, men serverar alltför ofta Mamma Scans köttbullar, och det är vackert så. Någon annan ammade inte men serverar bättre mat, eller har större tålamod, eller har råd att låta barnen resa. Det är också vackert!

Vi är, lyckligtvis, alla olika. Mamma Scans köttbullar är definitivt inte det bästa för barn, men jag vill hävda att det finns dagar, situationer, omständigheter under vilka Mamma Scans köttbullar är det absolut bästa för ett visst konkret barn. Ja, när ekologisk böngryta istället faktiskt hade varit rena katastrofen!

* * *

Så. Vad händer med valfriheten om vi påpekar att brösten sitter på kvinnan? Den har vi kvar! På gott och ont. (Mest på gott, faktiskt, för brösten sitter ju oftast kvar, dom också, oavsett vad folk säger och tycker…)

Vet ni, när jag tänker efter så undrar jag om inte det bästa för barnen är just föräldrar som med öppna ögon söker det bästa, men som samtidigt vågar stå för att de inte är perfekta. Jag tror inte det är bra för människor att växa upp i tron att man måste vara perfekt.

Dessutom är det min övertygelse att det bästa för människor (däribland barn!) är att öva sig i att uppmärksamma sånt som är bra. Det är lättare att leva, älska och göra framsteg utifrån glädje och stolthet.

Jag till exempel köper ekologiska ägg!

Jag har varit på besök i En Bättre Värld.
Jag har fått uppleva Godhet, Skönhet, Sanning, Glädje.
Jag har varit på Vitsippsvandring i Säterdalen.

När jag skulle börja skapa min hemsida var jag ju bl.a. nyfiken på om någon annan hade gjort något liknande. Så jag funderade över vad man skulle googla på för att hitta en sån som mig. Naturligtvis kan man ju inte googla på sånt som kärlek, sanning, skönhet, men jag gjorde nu det i alla fall. Respekt, vardag + andliget, generositet, tacksamhet.

Jag hittade allt möjligt underbart. Bl.a. hittade jag FiaLotta, och hennes blogg Tankar och Toner. Jag läste om hennes pappa som låg för döden, om hennes dröm om en bättre värld, om sjukdom och friskdom, om reinkarnation, miljötänk och vardag. Jag skrev till henne och tackade för en fin blogg.

Så började vi mailas lite sporadiskt. Utväxlade lite tankar och berättelser. Upplyftande, kravlösa, ordrika mail när andan föll på.

När jag skulle ha stor fest bjöd jag henne. Hon kunde inte komma, men framkastade att jag väl fick komma på vitsippsvandring i Säterdalen istället. Det lät som en saga. Vitsippsvandring. I Säterdalen.
Jag var inte helt säker på om hon menade allvar, det brukar ju vara sånt där man säger, man skulle … nån gång – det är inte tänkt att det ska leda till nåt eller så, det är bara sånt man säger.
Men så lever inte FiaLotta. Och inte jag. Man behöver inte leva så. Man kan istället leva så att man faktiskt gör det. Rätt vad det var hade vi bokat in en vitsippsvandring i Säterdalen i slutet av april.

Vilken gåva!

Först fick jag gå och se fram emot detta i en dryg månad. Som en sån där vandringsresa i Alperna som jag aldrig haft råd med. Jag har sett vänner boka en sådan resa, en tid när man ska få lämna det gamla invanda för att få se något alldeles annat. Lämna vardagslunken ett tag för att få vara intensivt närvarande i särskilt utvalda omständigheter, omständigheter som det bara är alldeles lekande lätt och motståndslöst att befinna sig i. Vitsippsvandring! Kan man tänka sig något vackrare?

Under planeringen fick jag uppleva FiaLottas goa varma omtanke. Min livskamrat var också välkommen, hon undrade vad vi särskilt tycker om att äta, om jag ville ta med gitarren, om vi skulle åka bil eller tåg. Det framkom att ett par vänner till mig som bor i samma trakter är vänner till henne också, de blev också inbjudna.

Och så var det Dags. Vi anlände sent fredag kväll, till människor vi aldrig träffat, som stod där och välkomnade oss i sitt hem. FiaLotta och hennes man hade dukat upp kvällsmat till oss, hembakt bröd, lokalslungad honung, humlekottste. Lågmälda samtal, glada skratt, varm vänlig, ömsesidig nyfikenhet, sovplats på madrass på golvet.

Nästa morgon packade vi matsäck och begav oss iväg. Vandrade i solskenet, vitsippor, blåsippor och gullpudra, svindlande vackra stigar, små människobyggda broar och spänger, matsäck, samtal, tystnad, ren luft i lungorna, muskler som fungerar, skönhet, skönhet, skönhet.

På kvällen rotsakssoppa med färsk ingefära, vin, musik, skratt och gemenskap. Och på söndag ännu en vandring, i mossig trollskog med branta sluttningar och knotiga rötter, matsäck på klippsprång med milsvid utsikt över bygden. Precis som i vilken alpresebroschyr som helst.

* * *

FiaLotta är en människa med en vision om en Bättre Värld. Hon har umgåtts med sin vision, formulerat den, delat den med världen. Därmed har visionen fått eget liv, och börjat dra till sig det som ska till. Såhär skriver hon:

Min vision

Jag tänkte en gång att tänk om alla vore ärliga. Vad enkelt allt skulle vara. Och så föddes min vision. I nuform. Det är så man får det man tänker på. All förändring börjar ju med en tanke.
Välkommen till en bättre värld!
Här är alla kärleksfulla, ärliga, rättvisa och vill varandras väl. Inga poliser, inget rättsväsende, inga lås behövs. Nycklarna har vi inom oss. Alla har en väl utvecklad känsla för vad som är rätt och riktigt. Vi ägnar oss åt sådant som ger oss själva och varandra glädje och harmoni. Var och en har möjlighet att använda och utveckla sina personliga gåvor och gör det också, till mänsklighetens nytta och glädje.
/…/

När FiaLotta berättade om sin vision frågade jag: på vilket sätt praktiserar du din vision? Hon blev lite osäker, sådär som man blir inför en överrumplande fråga, svarade att det visste hon inte, försöker väl vara ärlig och så.

Nu, på söndag kväll, vet jag hur hon praktiserar den: Hon Lever den. Med hela sitt sätt att vara. Sina värderingar. Sin praktik. Sin ärlighet. Sin generositet.

Man Jag får så lätt för mig att ”visioner” är något fruktansvärt stort. Så stort att det nästan är omöjligt. Rädda Hela Världen och Hela Mänskligheten, annars kan det kvitta. Men så är det ju inte. Att leva sin vision gör man där man är. I det man väljer att fylla sin tid med, precis här och nu. Om man ska Rädda Världen så måste man börja någonstans. Och var skulle man annars börja, om inte där man är, just nu? Något annat är ju inte möjligt.

Men just det är möjligt. Att göra det man tror på Här och Nu. Det spelar roll vad vi gör. Alldeles vanliga små människor kan ställa till stora upplevelser för varandra. Vi kan inte råda över vad andra människor gör och inte gör, men vi kan råda över oss själva. Vi kan ge och ta emot, skapa och dela, glädja och inspirera. Vi kan vara steg på vägen för varandras Visioner på väg ut i Verkligheten.

Det ger mig hopp. Och stor glädje!

FiaLottas blogg och vision httar du här: http://tankarochtoner.blogspot.com/

Sådär håller det på. Dag efter dag. Min maktlöshet är stor. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa Maria.
Så en dag får jag syn på vad det är. Det är vid matbordet. En annan boende, Conny, sitter och blir matad av den skojfriska kollegan.
- Här, Conny, säger kollegan uppfordrande. Ät nu, Conny. Här är skeden, Conny. Gapa, Conny.
- Gapa, gapa KNY, säger Maria.
- Haha, KNY, KNY och KNA, skrattar kollegan.
- KNY och KNA, säger Maria.

Efter maten fortsätter hon: KNY. KNY och KNA. KNY. Har du något KNY? Har vi något KNY här?

Så nu vet jag vad det är.
Jag provar mig fram:
- KNY? Å, du tänker på Conny?
Men Maria tänker inte på Conny. Hon tänker på KNY: det där som hon till varje pris måste ha. Har du något KNY?
Jag försöker förklara: KNY, det är Conny det. Han som sitter där. Du hörde någon tala om Conny, det låter precis som KNY.
Men det hjälper inte. Maria förstår inte. Hon bryr sig inte om Conny, hon vill ha KNY. Hon vet inte vad det är, hon vet bara att hon måste ha det. Så viktigt är det för henne att hon nästan inte står ut utan det. Att hon går hela dagen, från den ena till den andra, med sin framsträckta hand, vädjar, ber och bönfaller: Har du något KNY? Snälla, har vi något KNY här?
En kollega ger henne ett kex, säger: Här, här har du ditt KNY. Men Maria blir arg, slänger kexet i väggen och går sin väg. Kollegan skrattar. Mitt hjärta gråter.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad är det som Maria längtar efter? Vad kan det vara som är så viktigt för en människa att hon bara inte kan släppa det? Vilken är den verksamma substansen, vad kan jag ge Maria så att hon kan få uppleva frid, känslan av att här finns vad vi behöver, livet är gott, det är tryggt här och hon kan slappna av?

Då slår det mig: Kärlek. Tänk om KNY helt enkelt, på något obegripligt plan, är Kärlek. Jag bestämmer mig för att prova. Att bemöta Maria som om hon helt enkelt kom med en fullt rimlig begäran om kärlek och medmänsklighet.

Nästa dag möter hon mig vid dörren, som vanligt:
- Har du något KNY?
Då ler jag, ett stort och varmt leende.
- Ja, svarar jag, det har jag! Jag har gott om KNY.
- Har du? säger Maria.
- Ja, det har jag faktiskt, jag har massor av KNY. Vänta ska du få se!
- Men å, vilken tur, utbrister Maria lättad, har du verkligen det!
- Ja, det har jag. Jag ska bara lägga ifrån mig väskan så tar vi och sätter oss här tillsammans.
Maria är förtjust. Jag är mycket nervös – hur ska detta gå? Tänk om jag har fel? Och vad ska kollegerna säga?

Med uppbådande av all kärlek, all mänsklig värme och omtanke jag är mäktig lägger jag armen om Maria och tar henne med mig till en skön fåtölj.
- Kom så går vi och sätter oss tillsammans. Här, vet du, den här fåtöljen är jätteskön, sätt dig här får du se. Visst är den skön? Du ser lite frusen ut, vill du kanske ha en filt över axlarna? Jag kan hämta den där sköna filten som du fick i födelsedagspresent av Holger (sonen) när han var här sist.
Jag hämtar filten och lägger den om hennes axlar, vilket ger mig tillfälle att klappa om henne ännu mer, och så börjar vi prata om Holger.

Maria skiner som en sol. Det riktigt lyser om henne av glädje och stolthet när vi pratar om Holger. Jag förser henne med ett glas vatten också, och så sätter jag på en CDskiva med Taube, som jag vet att hon tycker om. Sedan plockar jag undan från bordet medan Maria sitter kvar i fåtöljen och myser, vi sjunger med tillsammans och njuter av detta att vara vid Liv.

* * *

KNY. Det där som vi människor allra allra mest av allt behöver. Det där som gör skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Som kan förvandla det mest nattsvarta bristtillstånd till glädje och trygghet. KNY. Det syns inte, men det finns. Å, vad det finns!

För så är det, att vi människor är inte oss själva nog. Ingen av oss. Vi behöver varandra. För att orka leva är vi alla tvungna att ha modet att gå fram till en annan människa sådär, med handen framsträckt, och med vår eviga fråga:
- Har du något KNY?
Och hoppas på att människan vill hjälpa oss.